Opera och jäst

Helt plötsligt dyker det upp minnen från ens barndom. En person som jag inte känner och aldrig har pratat med. Men minnet av honom är så otroligt starkt. Och det kanske inte är så konstigt heller. Han hängde i samma område jag gjorde när jag var barn. Han dök upp lite då och då i den centrala lekparken ätandes på ett paket jäst. Ja, jag kan inte ha sett så fel. Han åt på ett paket jäst och i andra handen höll han ett oöppnat paket som han öppnade direkt efter att det första var uppätet. Mycket konstigt.

Jag minns honom också för att han sjöng opera. Det gick liksom inte att missa honom. Han gick omkring bland husen med en hatt, plingade på dörren och stod där och sjöng opera. I skolbussen ställde han sig längst fram och sjöng opera på fullaste allvar och alla lyssnade och jublade när han var klar. Jag minns också att han hade ett otroligt skönt namn. Peter Panovich. Det var liksom som ett fantasinamn. En jugoslavisk Peter Pan.

Sen försvann han. Har inte sett eller hört ett knyst om honom. Tills i morse. Jag står och tittar på en slags morgonlivetalkshow med massor av olika företagare och helt plötsligt hör jag hans namn nämnas och mikrofonen lämnas över till honom och han får säga några ord.

Efter showen var jag bara tvungen att gå fram till honom och presentera mig och berätta om minnen av honom. Han var supertrevlig och berättade lite kort om vad han gjort i sitt liv sen sist jag såg honom. Han hade bland annat skrivit en bok om ämnet sälj som jag fick. Ett härligt möte helt enkelt.

Jag vågade inte fråga om han fortfarande käkade jäst.

Tack Panovich